Separatutställning

Hösten 2004 befann jag mig i ett upplyst rum tapetserat med annonser för psykofarmaka. Annonserna var saxade ur Alice E Fabians samling av amerikanska psykiatritidskrifter med början 1950. De senaste var från mitten 80-talet och avbildade allt som oftast en ung och vacker kvinna med page och stora plastörhängen omgiven av två små och glada barn. Sidéns utställning var som vanligt lika briljant som obehagligt krävande. I rummet innan hade bilden av fasaden till Fabians hus på 53 West 9th Street i New York, där fönsterrutorna var belamrade med böcker och tidningar från insidan, etsat sig fast på näthinnan.

Ibland kan jag längta så det gör ont i kroppen. Begäret är sällan initierad av några yttre motiv och den kommer oftast helt oväntat. Jag bara måste omge mig med konst. Andas och leva den. Så det kändes ganska naturligt att försöka lokalisera de lokala konstgallerierna i den här stan för en mycket efterlängtad fix.


- Do you know were the contemporary art museum is?
- Yes, we have a lot of museums here. Old weapons and jewelry.
-No, I mean like modern art. Like from this decade.
-Yes, there are paintings but there are old. You know Dresden had a lot of museums before the war, a lot of art.
-Okay, but there is like art galleries here, right? You know small galleries were artist show there work.
-No. They have to go to Berlin. There was one exhibition here last summer. It was outside near the Elbe market.

Slå. Spotta. Skrika. Stampa. Svärja. Sörja. Hela förmiddagen gick jag omkring och var irriterad och fem minuter in på lunchen brast något inom mig. Jag ville vara elak. Såra någon, vem som helst. Så trött på den här döda staden. Trött på att de lever i det förflutna, trött på alla förfalskade husfasader, trött på att de ”medeltida” kyrkorna och slotten är yngre än de nerslitna 60-talshusen. Trött på nostalgin. Trött på dumheten.

- I have heard that there are places in Berlin were you can put your child in a box if you don’t want it. There is actually an art exhibition in Sweden now about this child thing. Is this true? Because a think it sounds really fuckt up! I mean, how can that even be legal? Is this like a normal thing to do in Germany? Putting your child in a fucking box!?

- Oh, you mean a babyklappe. There is one in my building.
-What?
-In my building, a babyklappe.
- What? You have one in your building!
- Yes.

På Bautzner Straße 52, fem minuter från där jag bor, finns Babyklappe Dresden. Vem behöver Bonniers konsthall? Det enda man behöver göra är att glasa in Dresden så har man världens största postmoderna galleri. Imorgon ska jag gå förbi min kollegas byggnad och lägga en docka i babyluckan.

Hitler in my heart

Om en timme lämnar jag purgatorium och åker jag tillbaka till Dresden. Min stora läsarkrets (pappa) har kanske undrat varför jag inte har skrivit om vad jag har haft för mig i ”Bonn” de senaste två veckorna. Anledningen är att jag helt enkelt inte kunnat välja bland allt det roliga som har hänt, som t ex. alla kattungeögon jag sytt ihop, alla R26 och R12 kemikalier jag lekt med, eller varför inte alla syntetiska vanillindofter jag har analyserat åt alla GB-glassätande knegare.

Men av allt det roliga som har hänt så kommer jag nog ändå bäst av allt att minnas alla skratten, och som jag har skrattat gott folk, som jag har skrattat. Skrattat har jag gjort, skrattat. Den lilla värmen som fanns kvar i mitt inre är nu totalt borta och jag känner mig helt och hållet renad och pånyttfödd. Därmed har jag tagit mig ett steg närmare målet med hela den här resan, nämligen att mentalt återuppleva hur det kändes att leva i ett koncentrationsläger som en kvinnlig SS-vakt.

Det viktigaste jag har lärt mig under min vistelse här i Bonn är att riktig frihet är att inte kunna välja.

Jag tror jag ska kalla honom Pinocchio

Jag vet inte riktigt vilken funktion den fyller, men eftersom jag anses vara en mindre auktoritet inom området maskiner här i Bonn, så verkar alla nöjda. De nickar och säger natürlich,natürlich när jag förklarar hur den fungerar.

- It is a magic box. It produces dreams and water. And sometimes it can make your wishes come true. But only sometimes and only wishes of love.

Uppriktigt

sagt så tror jag aldrig att jag har varit så vacker som idag. Innan jag gick hemifrån mötte jag en ung flicka på högst arton år som log mot mig i spegeln.

Hur hade ni tänkt nu?

I was so much older then, I'm younger than that now.

- I say fuck you Jobu, I'll do it myself.

Åldrad

Igår kväll när vi satt i bilen och åkte tillbaka till hotellet försökte jag bryta den kompakta tystnaden genom att skämta lite. Jag avskyr egentligen att skämta, men tigandet från mina kollegor skrämde mig (jag vet att de planerar att göra mig mycket illa) så jag drog det där med att jag är en idiot för att jag inte fattar hur duschen fungerar. Men av uttrycket på deras nyllen och det faktum att de inte skrattade åt mig (folk skrattar alltid åt mig, sällan med) förstod jag att något var fel. Det visade sig att inga av mina fyra kollegors duschar gick att ställa om.

Så på natten, efter att jag suttit och räknat på hur stor sannolikheten är att fyra vuxna människor inte är kapabla till att manövrera en dusch, kom jag ganska snart fram till slutsatsen att den förmodligen är ganska stor, men att det ändå finns en liten chans att det är något fel på själva duschen. Så i morse tog jag mod till mig och gick fram till den mycket unga och genomtrevliga tjejen i hotellobbyn.

- Entschuldigung, hi! I have a little problem with the shower - it doesn’t really work. I can’t make the water come out from the nozzle.
- Oh, yes! You live on the third floor, yes?
- Yes, I live in room 305.
- They don’t work on the third floor, we installed new showers and the guy that installs them is on holiday.
- Eh, okey? But why haven’t you informed us about this?
- Ehhhh, I don’t know. Eh, I am sorry.

Hon såg plötsligt så väldigt ledsen och sårad ut och jag kände mig så jävla gammal och trist. Plötsligt stod det klart för mig att jag inte längre är ung. Jag är den där trötta, medelålders gubben i Telia-reklamen, han som bara inte fattar, han som inte längre är med.

I den här situationen fanns det bara en ensam idiot, en idiot som trodde att världen är oföränderlig, att den är begriplig. Inget är självklart längre och det faktum att jag inte har insett detta tills nu gör mig så himla sorglig. Hela dagen har jag gått om kring och känt mig vilsen och nedstämd, men mest av allt har jag känt mig som en pajas, en tragisk figur som försöker spela tonåring när han borde ha insett och gett upp för länge sedan. Jag har inte haft så här mycket hemlängtan sedan jag första dagen på kollo sprang och föll rakt in i en stor ansamling brännässlor. Jag var sju.

Detta med att vara efterbliven

Okej, jag har något att erkänna. I fem dagar nu, sedan jag flyttade in i fashionabla hotell Mercure, beläggen mitt bland tretton korsande motorvägar, har jag inte kunnat ta en normal dusch. Jag fattar inte hur man kopplar om vattnet från kranen till duschmunstycket. Jag har dragit och slagit, kramat och klappat snällt, men ingenting fungerar.

Så nu har jag sittande på knä, som levde jag i en liten by i Värmland på slutet av 1800-talet, skvätt vatten med kupade händer och försökt tvätta min smutsiga, smutsiga kropp. Och varför tar du då inte bara ett bad? Det finns många skäl till detta, varav ett av dessa är att man måste tappa upp vattnet minst två gånger, en gång när man tvättar sig och en gång när man sköljer bort Decleor-tvålen. Så jag har helt enkelt inte tid att ta ett bad då bilen åker från hotellet klockan sex på morgonen och kommer tillbaka först vid midnatt.

Ett annat skäl är att jag helst badar med någon annan. De få gångerna per år då jag tar ett bad själv slutar det alltid med att jag omedvetet försöker dränka mig själv. När man väl har glidit ner under vattenytan och börjat lyssna till omgivningen är det väldigt svårt att sluta. Om du är bekant med duschmodellen ovan var då så snäll och upplys mig och mitt veka intellekt.

Jösses,

att de alltid ska snåla in på den ätbara graniten. Fy fan säger jag bara, fy fan!

När jag

vaknade klockan fyra inatt, för att göra mig iordning till jobbet, slog det mig att jag inte längre tar saker på allvar. Jag tror att jag första gången la märke till det för två år sedan, men sedan en längre tid har det hela blivit till vardag. Låt mig ta en liknelse: Kommer ni ihåg ångesten ni fick som barn när ni någon gång hade råkat sova lite för länge? Paniken av att man hade förlorat en del av dagen, en del av sitt liv? Och sedan, när man blev äldre, noterade man bara att klockan var halv tre på eftermiddagen, samtidigt som man mumlade något om att man bara skulle vila ögonlocken lite till.

I det här fallet rör det sig om min totala oförmåga att ta stora, dyra och arbetskrävande uppgifter på allvar. Förvisso utför jag arbetsuppgifterna, men det hela kan liknas en automatisk handling, precis som när man borstar tänderna, eller diskar. Och sen när allt går fel och 800 arbetstimmar är bortkastade för att man glömde spara filen, eller för att man använde sig av fel protokoll, så ruskar man bara lite på huvudet och plockar upp kniven som gled ur händerna och fortsätter att diska.

Jag hade nog inte märkt min totala likgiltighet för dessa världsliga ting om det inte vore för min omgivning. Folks eviga panikkänslor för att inte få saker och ting gjorda, eller för att de fick saker och ting gjorda fast på fel sätt. Det hela slutar med att jag måste låtsas få panik och uppträda som om jag verkligen brann för uppgiften, som om den vore den absolut viktigaste där ute i den stora världen, för att inte mina arbetsgivare och kollegor ska undra vad jag egentligen har där att göra. Är min likgiltighet ett resultat av åldern, precis som i fallet ovan, eller är det bara för att jag är död inombords?

I'D RATHER DANCE

Väst

Någon måste hata A., ty utan att ha gjort något ont bestämde universitet en dag att skicka honom till Bonn. Inlåst i ett hotellrum två mil från närmaste civilisation skriver jag nu den här bloggen, en blogg som kommer att göra ett gästspel i den här vedervärdiga förorten i minst två veckor. Så mycket orätt har gjorts mot mig de senaste 48 timmarna, så mycket! Jag vill hem till Dresden!!!

Marknaden

här på lördagar är helt enorm, den sträcker sig ca två hundra meter längs med floden Elbe och ligger strax under en av stadens huvudbroar. Man kan göra en massa fynd här – ta t ex. de supersnygga pjucksen ovan, jag fick dessa nysnattade och krispigt fräscha skor för 9 kr och 30 öre omräknat till dagens växelkurs. Det här köpet seglar obestridligt in på min tio i topp-lista av bästa köp någonsin. Nummer åtta får det bli.

Nummer sju utspelade sig när jag fortfarande gick i andra ring. Jag och en klasskompis hade gått ner till den lokala kiosken på rasten för att köpa glass. Väl där plockar vi ut var sin glass och går fram till disken. Min klasskompis får då syn på en låda chokladbollar med etiketten negerbollar som ligger strax bredvid kassan och påpekar då något kaxigt att man kanske inte ska kalla dem för negerbollar. Tanten i kassan blir skitsur och förklarar att hon får kalla dem vad hon vill. Vi betalar och går ut. Väl ute ser jag att tanten gett mig växel på en 500-lapp och inte en 50-lapp. Rasten därpå går vi tillbaka till affären och köper Piggelin till hela klassen och vår historielärare

Den

här staden har så mycket att erbjuda!

I pwn this City