Midnatt 1991

I dag kom jag på mig själv med att citera en film som betydde väldigt mycket för mig i min barndom. Vissa skulle till och med hävda att denna film har bidragit till att göra mig till den otroligt öppna och toleranta individ som jag faktiskt är. För visst är det så att filmer och böcker har större inverkan på ens moral än vad man initialt tror. Skolan och de allmänna riktlinjerna från föräldrarna står sig oftast slätt mot sensmoralen i ett Baywatch, eller Beverly-Hills avsnitt.

–For a nation of pigs, it sure is funny you don't eat'em!

Muttrade jag tills jag insåg ironin i det hela. Att de faktiskt gör det. Så jag befinner mig mellan de två T:na, mellan de två folken som varsin sida av min släkt hatar mer än något annat. Det bor fyra miljoner turkar i Tyskland, så sannolikheten att jag ska träffa en halvtysk/halvturkisk kvinna är rätt stor. Jag kan med lätthet visualisera när jag första gången ska presenterar henne för hela familjen.

–Nej, alltså hon är inte bara tysk, utan även turk.

Tystnaden. Paniken. Hedersmordet.
Och så tänker jag på Brad Davis. Att världen förlorade en unik skådespelare, då i början av nittiotalet, när förvirringen var som störst. Jag minns hans sorgsna och ibland desperata blick.
Den som sa:

–Ingen älskar mig.

The far side

Jag är inne på sjukdomsdag åtta. Den initiala influensainfektionen var vänlig nog att slå ut mitt immunförsvar till den grad att jag har fått träffa samtliga specialiteter inom internmedicin på universitetssjukhuset.

- You are a young man, so you shouldn’t have this infection.

Infektionen jag inte borde ha för att jag varken är 98 år gammal, eller akut AIDS-sjuk. Efter ultraljud och blodprover knaprar jag superstarka antibiotika, och dricker magiska droppar från en sydafrikansk immunförsvarsstärkande växt som heter Umckaloabo.

Jag var nog den första icketyske patienten de haft på många år. När de fick höra talas om att jag bara pratade engelska kopplades hela avdelningen in. Tio läkare och sjuksköterskor som var så galet nervösa för att de inte kunde ett endaste ord på engelska. Det var helt overkligt. De försökte hjälpa varandra med att översätta till mig men det blev fel hela tiden. Och tillslut förklarade jag att jag förstår tyska ganska bra, men att jag bara pratar engelska och det lugnande ner dem.

Roligast var ändå när jag beskrev mina symptom till den unga manlige ST-läkaren och när han i sin tur ska uppdatera de övriga läkarna som just har kommit in i rummet på engelska.

-I have trouble breathing and my back hurts.

(Jag ser här att läkaren ser väldigt orolig ut och är just på väg att säga något när hans kollegor kommer in i rummet. Här vänder han sig lite halvt mot dem och säger.)

- Mr A have a fever and is bleeding from the back.

Så stirrar han på mig lite skrämd och frågar.

- Are you bleeding a lot, can I see?

Nästan lika roligt som det här.

Ett år av Tetris

Känslan av att befinna sig två geometriska block från en säker digital kollaps, denna nästan tröstande väntan på det oundvikliga, är kontentan av det gångna året.

Att vänta, oavsett på vad, är på så många sätt själva definitionen av tröst och fast jag är ovanligt bra på det, börjat det trötta ut mig.
Man väntar på förändring, man pratar om förändring: Det är sista gången jag gör det här, eller från och med nu ska jag skärpa mig och börja satsa på det jag verkligen brinner för, eller jag ska sluta vara så himla autistisk, eller jag ska resa jorden runt, eller jag ska hångla upp den där tjejen mot väggen, eller jag ska inte alltid ta den lätta vägen, eller jag ska sluta hata mig själv, eller i alla fall inte lika mycket, eller jag ska sluta vara så förbannat rädd för saker som jag inte har kontroll över, eller jag ska snarare försöka sluta kontrollera allt, eller att fullt ut inse att man inte kommer att bli smartare, att man har nått sin intellektuella kulmen, att man definitivt inte kommer att bli snyggare.

Detta tröttar ut mig och fastän jag dyrkar Motståndet som idé, som ett sätt att leva, har jag efter nästan tre decennier ytterst knapphändigt lyckats praktisera denna min religion. Trots att jag vet allt detta, kommer inget att bli gjort i år heller. Och det perversa är att denna tanke skänker mig tröst.

För övrigt är det första gången jag börjar ett nytt år med att vara sjuk. Inte bara i huvudet, utan även i kroppen. Blev smittad av en tysk, ebola- influensa-smittad crustpunkare i ett av Kreuzbergs skabbigaste Hostel. Det kunde ha varit värre, det kunde ha varit HIV och ni vet ju vad man brukar säga om HIV: det är värst andra gången.