Ett år av Tetris

Känslan av att befinna sig två geometriska block från en säker digital kollaps, denna nästan tröstande väntan på det oundvikliga, är kontentan av det gångna året.

Att vänta, oavsett på vad, är på så många sätt själva definitionen av tröst och fast jag är ovanligt bra på det, börjat det trötta ut mig.
Man väntar på förändring, man pratar om förändring: Det är sista gången jag gör det här, eller från och med nu ska jag skärpa mig och börja satsa på det jag verkligen brinner för, eller jag ska sluta vara så himla autistisk, eller jag ska resa jorden runt, eller jag ska hångla upp den där tjejen mot väggen, eller jag ska inte alltid ta den lätta vägen, eller jag ska sluta hata mig själv, eller i alla fall inte lika mycket, eller jag ska sluta vara så förbannat rädd för saker som jag inte har kontroll över, eller jag ska snarare försöka sluta kontrollera allt, eller att fullt ut inse att man inte kommer att bli smartare, att man har nått sin intellektuella kulmen, att man definitivt inte kommer att bli snyggare.

Detta tröttar ut mig och fastän jag dyrkar Motståndet som idé, som ett sätt att leva, har jag efter nästan tre decennier ytterst knapphändigt lyckats praktisera denna min religion. Trots att jag vet allt detta, kommer inget att bli gjort i år heller. Och det perversa är att denna tanke skänker mig tröst.

För övrigt är det första gången jag börjar ett nytt år med att vara sjuk. Inte bara i huvudet, utan även i kroppen. Blev smittad av en tysk, ebola- influensa-smittad crustpunkare i ett av Kreuzbergs skabbigaste Hostel. Det kunde ha varit värre, det kunde ha varit HIV och ni vet ju vad man brukar säga om HIV: det är värst andra gången.