Jag börjar mitt bloggande där jag slutar den. Med en fråga. Idag för 64 år sedan bombade de allierade Dresden. Hade Dresdenborna förtjänat det? Vem vet. Vem bryr sig. Vad jag däremot vet är att min professor kom in till mig idag, denna min sista arbetsdag, och sa med en allvarlig stämma:

- A. you have to be very careful today, because it’s the Nazi day today. Thousands of Nazis are coming in from the entire Germany to demonstrate on the anniversary of the Dresden bombing.

Det enda jag spontant kom på att säga var:

- Isn’t it Nazi day everyday here?

Så mina kära bloggare på söndag åker jag hem tillbaka till Stockholm. Vad kan jag säga om min tid här? Inte mycket som inte skulle låta som floskler. Har jag vuxit som människa? Har jag utvecklats? Blivit mer öppen och sympatisk? Lärt mig att kärleken är det viktigaste som finns för oss människor?

Nej.

Jag är med största sannolikhet samma torra och obehagliga individ som jag var för sex månader sedan. Kanske har jag blivit lite mer tysk. En aning mer rationell i mitt obehag. Det tackar jag folket i Dresden för. Vad gäller den här bloggen så finns det väl ingen anledning för mig att ha kvar den. Och om sanningen ska fram så var den största behållningen med bloggen Ni mina kära medbloggare. Era roliga, intressanta och framförallt verklighetsflykt-inducerande inlägg som gjorde min vistelse här lite mer trygg.

Tack.