Tintins äventyrsklubb utgjorde basen. Fina, bländande album som damp ner i brevlådan en gång i månaden. Tryckta på fint papper med dyrt bläck var de sällsynt eftertraktade i min barndom, och till skillnad från slit-och-släng tidningarna med Kalla Anka & Co i spetsen, som på den tiden dominerade marknaden, gav de mig alltid en känsla av lyx. Även om dessa album utgjorde den andliga basen var det av naturliga skäl de billiga serierna som stod för kvantiteten i min och min brors seriesamling.
Men det ska sägas först som sist att vår seriesamling, oavsett hur många gemensamma veckopengar som vi än spenderade, aldrig hade nått den enorma mängd och kvalité om det inte hade varit för Bengt. Här vill jag klargöra att jag aldrig gillat att tänka på Bengt som
Bengt. För mig var han mycket mer en Klara, eller kanske en ytterst mjuk Rasmus. Men hans mor hade valt att döpa honom till Bengt, och det fick man väl respektera. Jag tror att Bengt respekterade sin mor. Jag vet åtminstone att jag gjorde det. För även om Bengt vid den här tiden var närmare trettiofem bodde han fortfarande kvar med sin mor i funkislägenheten. En lägenhet som hans mor Margit hade fått den stora lyckan att flytta in i som första hyresgäst någon gång i början av femtiotalet.
Bengt var arbetslös. Han var redan då på god väg till att betecknas som yrkesalkis, men jag tror att det var hans mjuka stil och framför allt hans egendomliga utseende som satte upp hinder för oss att betrakta honom som A-lagare. Bengt hade axellångt, mörkblont 70-tals page som ramade in hans runda, feminina och obegripligt kerublika ansikte. Han var inte tjock, men han hade en fast rundhet som passade utmärkt till hans tidlösa utseende. För om det var något Bengt var så var det tidlös. Jag kan med bestämdhet säga att jag aldrig under min uppväxt såg Bengt åldras. Aldrig.
Även om Bengt var allt det ovannämnda var han för oss först och främst den serieälskande grannen som spenderade stora delar av sitt socialbidrag till inköp av allehanda märkliga serier. Och som tur är för mig och min bror var han ytterst generös. En gång i månaden stapplade han de tre meterna som skiljde våra dörrar åt och ringde på. Alltid med ett leende på läpparna lämnade han över en stor kartong med serier. Agent X9, Modesty Blaise, Corrigan, Rip Kirby och inte minst Fantomen kom på detta sätta att bli viktiga karaktärer i mina dagdrömmar.
Jag minns speciellt ett av dessa tillfällen. Det var ganska sent på kvällen och Bengt hade just lämnat av en kartong. Efter att snabbt ha ögnat mig genom kartongen bestämde jag mig för den senaste Fantomen (Den gula döden) som kvällslektyr.
Hon dyker först upp på sida två. Hennes familj och grannar är redan döda. ”Det är den gula senapsgasen som har tagit död på dem” står det i rubriken. Men Fantomen är vid den här tiden fortfarande en svart-vit tidning, så det enda man ser är ett grått moln av senapsgas som sköljer över den ensliga byn. Den mörkhåriga flickan försöker förtvivlat komma undan, men även hon fastnar i den gula döden. Hon kryper sakta bort från byn mot ett sädesfält. Först ser man henne framifrån, därefter förskjuts perspektivet. Det sista vi ser av flickan är ett halvt uppslag på sidan fyra. Hon ligger på marken i en förvriden ställning och stirrar bort mot den brinnande byn. Om det inte hade varit för chocken hade jag börjat grina. Den var utan tvekan den mest obehagliga och sorgliga serien jag läst. Men den initiala chocken berodde inte bara på den avskyvärda historien, det fanns också någonting annat som förstärkte ångesten i mitt 9-åriga hjärta. Jag kände henne. Jag låg i sängen och stirrade som besatt på bilden. Jag kände den här flickan.
När jag störtade in i pappas sovrum låg han redan i sängen och läste. Han stirrade på mig med ett frågetecken, medan jag mumlade fram obegripligheter om att flickan i tidningen jag höll i handen fanns i någon av hans hundratals konstböcker som prydde väggarna i sovrummet. Efter tio minuters letande hittade jag boken. Det var en samlingsvolym om den moderna amerikanska konsten där Andrew Wyeth självklart var representerad. Min far har aldrig gillar serier och faktum är att den enda anledningen till att han lät oss spendera så mycket tid och pengar på vårt samlande var att han visste att det var ett bra sätt att få in oss i läsandets bana. Men den gången, när jag efter det lite tumultartade letandet lade fram boken och serien sida vid sida i hans knä, började han skratta och tog en extra titt på serietecknarens namn. Tecknaren Georges Bess hade uppenbarligen ett öga för ironi, och att han dessutom råkade vara fransman gjorde inte saken sämre för min far.
Och Bengt? Jo, han fortsatte att komma över och lämna serier i åtskilliga år, men det var inte förrän jag var i tonåren som pappa talade om för mig varför Bengt fortfarande bodde med sin mamma. Bengt hade fått testikelcancer i båda testiklarna i tjugoårsåldern vilket hade lett till att de opererats bort. Bengt hade börjat dricka allt sedan dess och vägrat att träffa någon kvinna. Margit hade berättade det för pappa. Vi flyttade så småningom därifrån till en lägenhet ett par hundra meter bort, och det blev också slutet för kartongerna.
Margit dog några år efteråt och jag såg inte Bengt på många år. Det var först när jag gick på universitet och läste biologi som jag råkade skymta honom en morgon på väg till en föreläsning. Han såg exakt likadan ut. Samma fina och spända hud, samma tjocka hår. En aningen tröttare kanske, men det var allt.
Man brukar säga att infallet av könsmognad hos djur också är starten på deras åldrande. Det finns exempel på ålar som genom fångenskap, och därmed hindrad könsmognad, blivit 140 år gamla. Jag undrar om Bengts fångenskap kommer att låta honom leva i hundra år till, om den kommer att plåga honom i en evighet.
