hade jag en romantisk bild av universitetsvärlden, men nu när jag är gammal, ful och vet bättre, ser jag att tentor just bara är tentor och professorer just bara människor.
Jag har lärt mig.
Men om jag tänker efter ordentligt så har nog min syn på akademin på något sätt alltid varit delad. Det har så att säga alltid funnits en inneboende skepsis gentemot vetenskapens tröstlösa paradigmskiften (osv. med betoning på Lakatos senare arbeten). Främst tänker jag på löftet jag gav när jag för mer än ett decennium sedan skrev in mig på universitetet. Löftet var, som allt annat jag håller kärt, både enkelt och symmetriskt:
När jag har tagit 1000 högskolepoäng ska jag ta mitt liv.
Nu hade jag ju ganska många år på mig innan jag skulle behöva ge mig i kast med tablettasken, pistolmynningen, eller snaran. 25 år för att vara exakt.
Men säg mig ödet som är utan ironi, och säg mig den framtid som är utan ett slut. En dag för ett år sedan bestämde Sverige att bli en del av Europa, en del av den gemenskap som går under namnet Bolognaprocessen. Det min blick möte, en mörk och regning höstkväll ifjol, var alltså inte ett misstag där universitet hade godkänt alla mina resttentor, utan en allmän standardisering.
Med den magiska faktorn 1.5 tidigarelades min död med exakt 8 år, 3 månader och 16 dagar.
2 kommentarer:
Jag gillar det här inlägget extra mycket. Det är nästan som en liten novell.
Håller med. Snyggt.
Skicka en kommentar