The Lodger spelade på Scheune igår, en gammal teaterlokal i Neustadt. Vi var åtta i publiken.
Åtta.
För att göra det bästa av situationen skrek jag så högt jag kunde och klappade frenetiskt händerna efter varje låt, och var gång gav sångaren mig en trött blick. Men jag ville ju bara vara snäll, bära upp deras skam så att säga.
Efter ett tag började indiepoptjejen bredvid mig att stämma in mitt tjoande och vi lyckades få upp dem tre gånger efter den sista låten. Efteråt kom sångaren fram och gav mig en kram. Vad kan jag säga, musiken var egentligen inte särskilt bra, även om de var väldigt tajta live, men de väckte någon fadersinstinkt inom mig, som plågade människor alltid gör.
Sångaren och tillika låtskrivaren Ben Siddall hade en sådan extrem töntutstrålning, och jag menar inte tönt i bemärkelsen snedbena, för stora glasögon och tajt tweedkavaj, jag menar jag-ska-minsann-visa-dem-att-jag-kommer-att-bli-en-popstjärna-tönt. Alltså den jobbigaste formen av tönt, dvs. den som inte ger upp.
4 kommentarer:
Åh, A, ditt lilla bdsm-freak! Jag känner mig så jävla oroad av hur jag flyttas än upp än ner i din länklista. Sorta like "Hm, är jag i onåd idag? Guess so."
Min länklista har en magisk funktion, nämligen den att den visar vilken av länkarna som senast varit aktiv. På så sätt slipper jag kolla in varje blogg tusen gånger om dagen för att veta om de har uppdaterats. Det ger mig kontroll och kontroll ger mig lugn. Det är ett av mina stora problem/personlighetsdrag att jag inte kan släppa loss och vara spontan. Jag måste ha 100 % uppsikt över mitt liv. Nu råkar jag ju ha ett väldigt litet liv så det brukar aldrig vara några problem.
Jag känner mig...lugnad?
Skicka en kommentar