Vänta lite. Strax skall jag berätta alltihop. Först lite te.

I kvarteret där jag bor (har alltid velat börja en mening på det sättet) finns ett slott. Nej, inte så. Vi börjar om. I kvarteret där jag bor finns ett kafé utan människor. Varför ljuger jag? Det finns visst människor, men ingen ångest, kanske lite uppgivenhet, men det är då allt. Folk kommer och går. Vissa stannar kvar år efter år. De bor där, jobbar om man så vill. Poeter, författare och filosofer. Kanske rymmer de skrivkrampens tjutande eko, kanske finner de tröst i varandras sällskap. I det gemensamma misslyckandet. Jag har också stannat kvar, även om jag inte tillhör denna skara. Nej, jag tillhör den andra. Den som söker befrielse från hemmet. Om man med hemmet just menar hemmet och samtidigt menar allt annat. Jag sitter där och läser, eller så träffar jag likasinnade vänner och pratar. Vänner som man bara har där och som man skulle försöka undvika om man råkade dem på stan. Låtsats som att man inget sett, att man inget vet. Men man vet. Det vet alla.

Så i dag, en dag som alla andra, en dag då inget är sig likt, bestämde jag mig för att gå till mitt slott för att läsa och kanske prata en stund. Jag satt där jag alltid sitter - längst in och lite till vänster. Efter att ha läst en stund kom en vän fram och visade stolt upp en påse med nyinköpta serier. Chock. Tio stycken och nästan mint. Min vän älskade att läsa skräckserier under sin uppväxt på 70-talet och uppenbarligen var Chock det bästa som man kunde få tag på.

Nostalgi. Jag förstår den, men försöker så gott det går att hålla mig borta.

När min vän tagit sin påse och gått, vände sig tanten längst in till vänster om och sa.

–Förlåt mig om jag stör, men jag måste bara säga att det är så sällan man träffar på folk som är experter. Det var så roligt att lyssna på er när ni pratade om serier. Ni verkade kunna så mycket.

–Nä, jag vet inte. Ja, kanske kan jag en del. Men min vän kan mycket mer.

–Jaså, ja han verkade kunna mycket. Jag kan inte så mycket om världen. Nej, men jag kan en del om vissa saker. Man kan nog säga att jag kan allt. Det finns nog ingen i världen som kan så mycket som jag. Du vet jag har forskat.

–Jaså?

–Ja, jag har forskat för jag är sjuk. Jag har varit sjuk i tjugo år. Det är därför jag ser ut så här.

När jag tog mig en närmare titt så såg jag: Två av framtänderna fattades, håret var flottigt, ryggen lite böjd och så luktade hon svett. Det kände jag nu när jag vände mig mot henne.

–Jag har forskat. Alla mina läkare har haft fel och det har jag bevisat nu. Ja, det ska du veta att jag har bevis. Har skickat dem till en professor i Lund och han är verkligen imponerad. I tjugo års tid har de behandlat mig fel, och nu har jag beviset.

–Förlåt, vad var det för sjukdom?

– Systemisk lupus erythematosus. Jag har visat hur det hänger ihop på keminivå! Ja, jag är ingen kemist, men min far var lektor i kemi. Men jag har läst och läst i tjugo år. Får jag sätta mig lite närmare dig, det finns så mycket jag skulle vilja berätta. Du vet jag är ensam.

Hon började prata om sin sjukdom, om sina upptäckter, om alla läkare som inte ville lyssna, om hur hon inte levt på tjugo år för att hon varit sjuk.

Och så efter två timmar:

–Ja, du verkar vara en bra människa. Jag tror att jag kan lita på dig. Jag har forskat på någonting annat också.

–Jaha, vadå?

–Borde egentligen inte berätta, men…Jag har forskat om siffror. Jag har hittat ett system för siffror.

–Hur menar du?

–Ja, siffror hur de hänger ihop. Vissa siffror är tillsammans med andra. Det har jag visat.

–Menar du på lotto, eller?

–Ja, inte bara där, utan överallt. I alla spel och i omgivningen.

–Men kan du inte använda dig av det och vinna en massa pengar?

–Nej, det går inte för de har stoppat mig. De vet att jag har ett system.

–Vilka då?

–Nej, det är komplicerat, men de vet att systemet fungerar.

–Okej. Men kan du ge mig lite exempel.

–Ja, t.ex. så kommer 23 och 31 nästan alltid samtidigt. Det är så i naturen. Vissa siffror hänger ihop.

Jag gick en kort stund senare. Sa att jag var tvungen att gå hem och äta, att man väntade mig hemma. Men ingen väntade på mig hemma. Var bara tvungen att gå. Tvungen att lämna henna där ensam med sin ensamhet. Den skrämde mig. Den skrämde mig för att den var så självklar, så befriad från all form av melankoli. Hon var så obestridlig i sin orimlighet. Ensam med sina oändliga siffror.

Så många fyror det har funnits i världen, så många treor och så många tvåor. Så många ettor det finns i världen. Hur kan det finnas så många ettor i en enda etta?

Du förstår, det händer ibland att jag förälskar mig i flickor med rödblont hår. Anstränger mig för att vara rolig, eller nonchalant, men det fungerar sällan särskilt bra. Saknar all praktisk begåvning. Det är förmodligen nostalgin som tar död på handlingskraften. Ja, alltså det faktum att jag redan innan förställer mig hur de blir när det tar slut. Föreställer mig vårarna och somrarna efteråt. Det bitterljuva, det som man hänger sig åt när man vill uppleva livet från den fiktiva sidan, det som utmynnar i sagoberättandets kompletta kontroll på bekostnad av livet. Men ibland glömmer man dessa världsliga ting. Upptäcker att omgivningen - miljön om man så vill - har så mycket mer vansinne att erbjuda att man plötsligt vill ingå i det som min mellanstadielärare betecknade som pöbeln. Som att någon praktiserande psykolog plötsligt bestämmer sig för att en dag skicka dig förslag till filmer som är inspirerande av galna patienters fantasier.

Fyra väggar

och guld. Ja, en av väggarna är guld och de andra är smutsvita. Så jag har fyra väggar och så har jag ett tak. Du undrar vad min takhöjd är? Två meter och sjuttio centimeter. Om jag tar sats och hoppar snuddar pekfingret och långfingret den skrovliga ytan. Så jag har fyra väggar, guld, och ett skrovligt tak.

- Och rummet?

Jo, den finns där innanför guldet och det smutsvita. Elva komma sjuttiofem kvadratmeter, eller fem steg på längden och fyra på bredden. Från köket är det sju steg.

- Pentryt!

För mig är det ett kök. Så sju steg fram till fönstren. Jag har två. En stor och en liten. Far och son. Jag öppnar sällan den stora, men alltid den lilla. Ibland måste jag för symmetrins skull och så lite för att det känns orättvist. Så jag plockar ner blomkrukan från fönsterkarmen så att den stora kan öppnas. Men det pirrar alltid lite i magen för det är långt ner och väldigt lätt att hoppa. Inte för att jag skulle hoppa, men ändå för att man kanske kan, för att det skulle vara lätt.

Och så kan man snubbla. Ja, kanske inte snubbla, men nästan om man sprang riktigt snabbt mot den ovanligt låga fönsterkarmen. Om man ville, eller om en yxmördare ringde på dörren precis när man var på väg att putsa fönstren. Sju steg. Fem våningar ner.

- Möbler?

En säng. En inplastad säng som står mot ena långväggen. Sultan Selfors. En meter och tjugo centimeter. Den ska ersätta min gamla säng som bara var nittio. Så nu har jag inget att skylla på. Nu får man sova över. Måste bli vuxen. Måste lära sig att dela sin säng, sin sömn, sitt liv. Men aldrig sin tandborste. Inte än. Tills vidare sover jag på en madrass. Måste måla om det smutsvita. Vill inte fläcka ner Selfors. Skyller på det så jag slipper slita bort plasten, slipper se det färdiga, det som skall komma, det som aldrig blir som man tänkt sig, det som man vill, som man tror sig vilja. Måste måla om först, måste bli vitt. Tre vita, en guld och ett skrovligt tak.

Jag ångrar mig

Vad fan gör jag här? Känner mig ofokuserad, tråkig och banal. Längtar tillbaka till Dresden, till bubblan. Vandrar omkring i korridorerna på institutionen utan att veta vad jag ska göra. Känner mig som en skolpojke som just har bytt skola och som försöker skaffa nya vänner. Känner mig som en tönt. Beter mig därefter. Jag är inte van att känna mig så här. Vad hände? Vad händer?

Min lägenhet är i princip tom bortsett från madrassen som ligger på golvet. På golvet bredvid sängen, eftersom killen som jag hyrde ut lägenheten till misshandlat den tills fjädrarna fick nog. Mina älskade böcker är magasinerade, mina kläder och köksartiklar är uppe på vinden. Köpte nya tallrikar och bestick på PrisXtra. Pallade inte att gå upp på vinden och se all skit. Vill bara samla ihop allt och hälla på bensin. Tända.

Trycka på omstart.

Jag börjar mitt bloggande där jag slutar den. Med en fråga. Idag för 64 år sedan bombade de allierade Dresden. Hade Dresdenborna förtjänat det? Vem vet. Vem bryr sig. Vad jag däremot vet är att min professor kom in till mig idag, denna min sista arbetsdag, och sa med en allvarlig stämma:

- A. you have to be very careful today, because it’s the Nazi day today. Thousands of Nazis are coming in from the entire Germany to demonstrate on the anniversary of the Dresden bombing.

Det enda jag spontant kom på att säga var:

- Isn’t it Nazi day everyday here?

Så mina kära bloggare på söndag åker jag hem tillbaka till Stockholm. Vad kan jag säga om min tid här? Inte mycket som inte skulle låta som floskler. Har jag vuxit som människa? Har jag utvecklats? Blivit mer öppen och sympatisk? Lärt mig att kärleken är det viktigaste som finns för oss människor?

Nej.

Jag är med största sannolikhet samma torra och obehagliga individ som jag var för sex månader sedan. Kanske har jag blivit lite mer tysk. En aning mer rationell i mitt obehag. Det tackar jag folket i Dresden för. Vad gäller den här bloggen så finns det väl ingen anledning för mig att ha kvar den. Och om sanningen ska fram så var den största behållningen med bloggen Ni mina kära medbloggare. Era roliga, intressanta och framförallt verklighetsflykt-inducerande inlägg som gjorde min vistelse här lite mer trygg.

Tack.

Min första referens

Tintins äventyrsklubb utgjorde basen. Fina, bländande album som damp ner i brevlådan en gång i månaden. Tryckta på fint papper med dyrt bläck var de sällsynt eftertraktade i min barndom, och till skillnad från slit-och-släng tidningarna med Kalla Anka & Co i spetsen, som på den tiden dominerade marknaden, gav de mig alltid en känsla av lyx. Även om dessa album utgjorde den andliga basen var det av naturliga skäl de billiga serierna som stod för kvantiteten i min och min brors seriesamling.

Men det ska sägas först som sist att vår seriesamling, oavsett hur många gemensamma veckopengar som vi än spenderade, aldrig hade nått den enorma mängd och kvalité om det inte hade varit för Bengt. Här vill jag klargöra att jag aldrig gillat att tänka på Bengt som Bengt. För mig var han mycket mer en Klara, eller kanske en ytterst mjuk Rasmus. Men hans mor hade valt att döpa honom till Bengt, och det fick man väl respektera. Jag tror att Bengt respekterade sin mor. Jag vet åtminstone att jag gjorde det. För även om Bengt vid den här tiden var närmare trettiofem bodde han fortfarande kvar med sin mor i funkislägenheten. En lägenhet som hans mor Margit hade fått den stora lyckan att flytta in i som första hyresgäst någon gång i början av femtiotalet.

Bengt var arbetslös. Han var redan då på god väg till att betecknas som yrkesalkis, men jag tror att det var hans mjuka stil och framför allt hans egendomliga utseende som satte upp hinder för oss att betrakta honom som A-lagare. Bengt hade axellångt, mörkblont 70-tals page som ramade in hans runda, feminina och obegripligt kerublika ansikte. Han var inte tjock, men han hade en fast rundhet som passade utmärkt till hans tidlösa utseende. För om det var något Bengt var så var det tidlös. Jag kan med bestämdhet säga att jag aldrig under min uppväxt såg Bengt åldras. Aldrig.

Även om Bengt var allt det ovannämnda var han för oss först och främst den serieälskande grannen som spenderade stora delar av sitt socialbidrag till inköp av allehanda märkliga serier. Och som tur är för mig och min bror var han ytterst generös. En gång i månaden stapplade han de tre meterna som skiljde våra dörrar åt och ringde på. Alltid med ett leende på läpparna lämnade han över en stor kartong med serier. Agent X9, Modesty Blaise, Corrigan, Rip Kirby och inte minst Fantomen kom på detta sätta att bli viktiga karaktärer i mina dagdrömmar.

Jag minns speciellt ett av dessa tillfällen. Det var ganska sent på kvällen och Bengt hade just lämnat av en kartong. Efter att snabbt ha ögnat mig genom kartongen bestämde jag mig för den senaste Fantomen (Den gula döden) som kvällslektyr.

Hon dyker först upp på sida två. Hennes familj och grannar är redan döda. ”Det är den gula senapsgasen som har tagit död på dem” står det i rubriken. Men Fantomen är vid den här tiden fortfarande en svart-vit tidning, så det enda man ser är ett grått moln av senapsgas som sköljer över den ensliga byn. Den mörkhåriga flickan försöker förtvivlat komma undan, men även hon fastnar i den gula döden. Hon kryper sakta bort från byn mot ett sädesfält. Först ser man henne framifrån, därefter förskjuts perspektivet. Det sista vi ser av flickan är ett halvt uppslag på sidan fyra. Hon ligger på marken i en förvriden ställning och stirrar bort mot den brinnande byn. Om det inte hade varit för chocken hade jag börjat grina. Den var utan tvekan den mest obehagliga och sorgliga serien jag läst. Men den initiala chocken berodde inte bara på den avskyvärda historien, det fanns också någonting annat som förstärkte ångesten i mitt 9-åriga hjärta. Jag kände henne. Jag låg i sängen och stirrade som besatt på bilden. Jag kände den här flickan.

När jag störtade in i pappas sovrum låg han redan i sängen och läste. Han stirrade på mig med ett frågetecken, medan jag mumlade fram obegripligheter om att flickan i tidningen jag höll i handen fanns i någon av hans hundratals konstböcker som prydde väggarna i sovrummet. Efter tio minuters letande hittade jag boken. Det var en samlingsvolym om den moderna amerikanska konsten där Andrew Wyeth självklart var representerad. Min far har aldrig gillar serier och faktum är att den enda anledningen till att han lät oss spendera så mycket tid och pengar på vårt samlande var att han visste att det var ett bra sätt att få in oss i läsandets bana. Men den gången, när jag efter det lite tumultartade letandet lade fram boken och serien sida vid sida i hans knä, började han skratta och tog en extra titt på serietecknarens namn. Tecknaren Georges Bess hade uppenbarligen ett öga för ironi, och att han dessutom råkade vara fransman gjorde inte saken sämre för min far.

Och Bengt? Jo, han fortsatte att komma över och lämna serier i åtskilliga år, men det var inte förrän jag var i tonåren som pappa talade om för mig varför Bengt fortfarande bodde med sin mamma. Bengt hade fått testikelcancer i båda testiklarna i tjugoårsåldern vilket hade lett till att de opererats bort. Bengt hade börjat dricka allt sedan dess och vägrat att träffa någon kvinna. Margit hade berättade det för pappa. Vi flyttade så småningom därifrån till en lägenhet ett par hundra meter bort, och det blev också slutet för kartongerna.

Margit dog några år efteråt och jag såg inte Bengt på många år. Det var först när jag gick på universitet och läste biologi som jag råkade skymta honom en morgon på väg till en föreläsning. Han såg exakt likadan ut. Samma fina och spända hud, samma tjocka hår. En aningen tröttare kanske, men det var allt.

Man brukar säga att infallet av könsmognad hos djur också är starten på deras åldrande. Det finns exempel på ålar som genom fångenskap, och därmed hindrad könsmognad, blivit 140 år gamla. Jag undrar om Bengts fångenskap kommer att låta honom leva i hundra år till, om den kommer att plåga honom i en evighet.

Sexualitetens Historia

Den gångna helgen var en närstudie i misslyckandets konst, då mitt fMRI-experiment, som i Sverige skulle ha gått loss på ca 100 000 kr, upprepade gånger påvisade följderna av a) uteblivna pilottester, b) fem timmars sömn fem dagar på raken, c) tio personer som alla vill få sin vilja igenom men som inte har tagit sig tiden att läsa litteraturen bakom, och sist men inte minst d) den stressande närvaron av två chefer, varav en influgen från Sverige endast för att ta del i experimentet.

Vidare har jag lyckats paja en maskin som kostar drygt 150 000 €. Jag tror att vatten var inblandat. Vatten och öppna elledningar. Vatten och ett sömndrucket Jag som under panikartade omständigheter slår av strömbrytaren medan den trasiga vattensprutan som jag håller i handen sprider sina regndroppar över gröna kisellandskap.

Midnatt 1991

I dag kom jag på mig själv med att citera en film som betydde väldigt mycket för mig i min barndom. Vissa skulle till och med hävda att denna film har bidragit till att göra mig till den otroligt öppna och toleranta individ som jag faktiskt är. För visst är det så att filmer och böcker har större inverkan på ens moral än vad man initialt tror. Skolan och de allmänna riktlinjerna från föräldrarna står sig oftast slätt mot sensmoralen i ett Baywatch, eller Beverly-Hills avsnitt.

–For a nation of pigs, it sure is funny you don't eat'em!

Muttrade jag tills jag insåg ironin i det hela. Att de faktiskt gör det. Så jag befinner mig mellan de två T:na, mellan de två folken som varsin sida av min släkt hatar mer än något annat. Det bor fyra miljoner turkar i Tyskland, så sannolikheten att jag ska träffa en halvtysk/halvturkisk kvinna är rätt stor. Jag kan med lätthet visualisera när jag första gången ska presenterar henne för hela familjen.

–Nej, alltså hon är inte bara tysk, utan även turk.

Tystnaden. Paniken. Hedersmordet.
Och så tänker jag på Brad Davis. Att världen förlorade en unik skådespelare, då i början av nittiotalet, när förvirringen var som störst. Jag minns hans sorgsna och ibland desperata blick.
Den som sa:

–Ingen älskar mig.

The far side

Jag är inne på sjukdomsdag åtta. Den initiala influensainfektionen var vänlig nog att slå ut mitt immunförsvar till den grad att jag har fått träffa samtliga specialiteter inom internmedicin på universitetssjukhuset.

- You are a young man, so you shouldn’t have this infection.

Infektionen jag inte borde ha för att jag varken är 98 år gammal, eller akut AIDS-sjuk. Efter ultraljud och blodprover knaprar jag superstarka antibiotika, och dricker magiska droppar från en sydafrikansk immunförsvarsstärkande växt som heter Umckaloabo.

Jag var nog den första icketyske patienten de haft på många år. När de fick höra talas om att jag bara pratade engelska kopplades hela avdelningen in. Tio läkare och sjuksköterskor som var så galet nervösa för att de inte kunde ett endaste ord på engelska. Det var helt overkligt. De försökte hjälpa varandra med att översätta till mig men det blev fel hela tiden. Och tillslut förklarade jag att jag förstår tyska ganska bra, men att jag bara pratar engelska och det lugnande ner dem.

Roligast var ändå när jag beskrev mina symptom till den unga manlige ST-läkaren och när han i sin tur ska uppdatera de övriga läkarna som just har kommit in i rummet på engelska.

-I have trouble breathing and my back hurts.

(Jag ser här att läkaren ser väldigt orolig ut och är just på väg att säga något när hans kollegor kommer in i rummet. Här vänder han sig lite halvt mot dem och säger.)

- Mr A have a fever and is bleeding from the back.

Så stirrar han på mig lite skrämd och frågar.

- Are you bleeding a lot, can I see?

Nästan lika roligt som det här.

Ett år av Tetris

Känslan av att befinna sig två geometriska block från en säker digital kollaps, denna nästan tröstande väntan på det oundvikliga, är kontentan av det gångna året.

Att vänta, oavsett på vad, är på så många sätt själva definitionen av tröst och fast jag är ovanligt bra på det, börjat det trötta ut mig.
Man väntar på förändring, man pratar om förändring: Det är sista gången jag gör det här, eller från och med nu ska jag skärpa mig och börja satsa på det jag verkligen brinner för, eller jag ska sluta vara så himla autistisk, eller jag ska resa jorden runt, eller jag ska hångla upp den där tjejen mot väggen, eller jag ska inte alltid ta den lätta vägen, eller jag ska sluta hata mig själv, eller i alla fall inte lika mycket, eller jag ska sluta vara så förbannat rädd för saker som jag inte har kontroll över, eller jag ska snarare försöka sluta kontrollera allt, eller att fullt ut inse att man inte kommer att bli smartare, att man har nått sin intellektuella kulmen, att man definitivt inte kommer att bli snyggare.

Detta tröttar ut mig och fastän jag dyrkar Motståndet som idé, som ett sätt att leva, har jag efter nästan tre decennier ytterst knapphändigt lyckats praktisera denna min religion. Trots att jag vet allt detta, kommer inget att bli gjort i år heller. Och det perversa är att denna tanke skänker mig tröst.

För övrigt är det första gången jag börjar ett nytt år med att vara sjuk. Inte bara i huvudet, utan även i kroppen. Blev smittad av en tysk, ebola- influensa-smittad crustpunkare i ett av Kreuzbergs skabbigaste Hostel. Det kunde ha varit värre, det kunde ha varit HIV och ni vet ju vad man brukar säga om HIV: det är värst andra gången.

Be careful what you wish for, it might…

Nejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnej!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Hahahahahahahahah buhubuhubuhu jag är en stor jävla åsna! En idiot det är allt! Gud jag vet inte om jag ska gråta, eller skratta åt enfalden i mitt beteende.

Min professor här erbjöd mig en treårig doktorandplats mellan Dijon och Dresden. Jag fick panik och istället för att bara tacka nej till hans erbjudande sa jag att skulle söka en doktorandplats hos min handledare i Sverige. Det fick ju min handledare i Sverige reda på och eftersom jag är en sån jävla tönt som inte vill göra folk besvikna sa jag ja. Men jag trodde aldrig att jag skulle få platsen. Jag lovar. Det var många som sökte och jag utgick ifrån att de inte skulle välja mig.

De valde mig. Och anledningen…för att jag har en så bred bakgrund. Bred bakgrund! Är de dumma i huvudet!? Vet det inte att bred bakgrund (läs 60% av grundkurserna på universitet) endast och allena betyder: oseriös slacker som inte vill göra något annat än att hänga på kaféer och läsa skönlitteratur och snacka skit med avdankade poeter. Det eviga samlandet av högskolepoäng, är förutom ett pubertalt löfte, en nödvändighet för den som bor i en studentlägenhet.

Vad ska jag göra? Om jag tackar nej nu kommer jag att bränna alla mina chanser att få en doktorandplats på Stockholms universitet. Om jag tackar ja kommer jag att tillbringa fyra år med att göra något jag hatar. JA! Jag HATAR luktsinnet! Nej, inte ogillar. Hatar. Det absolut banalaste av alla sinnen.

Snälla Bullen, KP, Veckorevyn, Frida, Aktuell Rapport vad ska jag göra?

Jag sprang

i motvind.

Över isiga kullerstenar jagade jag spårvagnen medan snöflingor piskade mänskligheten. Vid nästa hållplats kom jag i kapp, och fastän klockan inte ens hunnit bli nio var vagnen nästan tom. Mina fingrar var stelfrusna, mina läppar trasiga och min strupe törstig. Jag tog upp termosflaskan med kaffe från väskan och hällde upp en kopp. Det var i samma ögonblick som den varma koppen värmde mina frusna händer. Samma ögonblick som min tunga läppjade kaffet.

Plötsligt stod han bara där och tog koppen från mina händer och hällde ut innehållet på marken. En konduktör - en vakt - det är allt.

–Warum?

–Hier ist kein warum.

------------ Being Sidney Poitier -----------

Motsatspar. Gillar det ordet. Motsatspar. Men ett fint ord skapar nödvändigtvis inte en vacker verklighet. Ordspråket lika barn leka bäst är ett utmärkt exempel på motsatsparets ställning i realiteten, Prinsessan på ärten en lika informativ saga. Rätt ska vara rätt, för annars blir det fel, eller om inte fel så asymmetriskt.

En spektakulär skönhet ska vara i sällskap med en, om inte exakt lika vacker, så åtminstone galet rik eller talangfull person. Självklart finns det undantag.

Det gör det alltid.

Därav spänningen och fåfängan som alltid finns i mötet med en onåbar varelse. Själv tog död på denna fåfänga väldigt tidigt i mitt liv, eller så kanske den tog död på mig. Slutresultatet är hur som helst att en överdriven rationalitet oftast är den styrande faktorn i mina vardagliga beslut, och då speciellt när besluten rör mänskliga relationer. Därför brukar min initiala reaktion till uppvisat intresse från en skönhet oftast vara misstänksamhet. Hade personens utseende befunnit sig inom större delen av normalkurvan, eller till och med varit att betrakta som snyggt, skulle reaktionen uttryckts som belåtenhet.

Men nu var det inte en snygg person, utan en skitsnygg och sammanhanget något så ovanligt som en hemmafest utomlands.

Så det var inte konstigt att jag blev misstänksam på den sinnessjukt snygga tjejens påtagliga raggande. Speciellt då jag hört att hon har en pojkvän sedan 4 år.

Varför...
Har jag tandkräm i ansiktet, eller är det för att jag ser efterbliven ut och hon känner sig tvungen att vara snäll, eller vill hon helt enkelt utveckla den här tillställningen till en modern version av Carrie, med mig istället för Sissy Spacek i huvudrollen? Massa frågor dök upp mitt huvud samtidigt som jag försökte hålla den inre rösten i schack så att den inte skulle avslöja sig genom att upprepat skrika:

–Vad fan tror du att du håller på med!? Va! Va! Vad är det för fel på dig!? Vad i helvete vill DU mig! Du ljuger!

Men verkligheten har en tendens att även under de tillsynes mest förnuftsvidriga omständigheter verka i enlighet med logiken. Låt vara logiken hos en 24-årig läkarstudent som söker det exotiska, det förbjudna.

För så är det mina kära vänner - i Dresden är jag exotisk. Precis som jag var exotisk i början av åttiotalet på avdelningen Solen, som var den största avdelningen på Vanadis dagis belägen i Vasastan. Det finns ett enkelt svar till alla frågor här i världen. Själv fick jag svaret från min rommate som i slutet av kvällen talade om för mig att hennes kompis endast dejtade icketyskar och att kompisens nuvarande pojkvän var latinamerikansk och ex-pojkvännen turk.

Billigt och tomt.

Det finns få ord som jag hatar mer än exotisk. Jag hatar det ordet nästan lika mycket som jag hatar känslan av att alltid känna mig som blatten som kommer på besök till den ariska familjen. Känslan som når sin kulmen när de forcerat förstående blickarna från föräldrarna kommer.

Mina damer och herrar,

i landet där Nietzsche levde bekräftas den eviga återkomsten gång på gång.

Efter att ha legat med 39 graders feber i två dygn med minimalt födointag staplade jag med Bambiben ut i den kalla Östtyska staden för att köpa mig ett dussin gröna bananer.

Genom ögonvrån, men jag tittade rakt fram och låtsades som ingenting. Skillnaden denna gång var att jag såg dem först, jag var beredd, visste vad som skulle komma och vad jag skulle göra.

Samma procedur.
Samma frågor.
Samma svar.
Samma resultat.

Den är evig och kall,
dumheten den tysta

Det var bara detta som fattades A.

– Jag är inte död
men istället för att hjälpa mig viftar de bort flugorna från ansiktet på mig och räcker varandra fat med småkakor och likörglas med handen som inte håller i näsduken

– Nej,
jag är blek, som om man inte skulle bli blek av influensan och alla mailen, jag är trött av att skriva, förklara, be dem låta bli, men de fortsätter att vilja förändra och nu är deras iver ännu större

– Slutna nu för Guds skull
mitt huvud håller på att sprängas i bitar med smärtan i ledarna som oförtröttligt förföljer mig och telefonen som inne i teverummet börjar krysta fram sådana strålar av aneurysm, glödande ståltråd som bränner hjärnan, och min säng är kall, mina drömmar förlorade, mina ögon öppna, och de halvt avdragna strumpornas fåniga välvilja att hålla mig varm

39,3°C

I min tidiga ungdom

hade jag en romantisk bild av universitetsvärlden, men nu när jag är gammal, ful och vet bättre, ser jag att tentor just bara är tentor och professorer just bara människor.

Jag har lärt mig.

Men om jag tänker efter ordentligt så har nog min syn på akademin på något sätt alltid varit delad. Det har så att säga alltid funnits en inneboende skepsis gentemot vetenskapens tröstlösa paradigmskiften (osv. med betoning på Lakatos senare arbeten). Främst tänker jag på löftet jag gav när jag för mer än ett decennium sedan skrev in mig på universitetet. Löftet var, som allt annat jag håller kärt, både enkelt och symmetriskt:

När jag har tagit 1000 högskolepoäng ska jag ta mitt liv.

Nu hade jag ju ganska många år på mig innan jag skulle behöva ge mig i kast med tablettasken, pistolmynningen, eller snaran. 25 år för att vara exakt.

Men säg mig ödet som är utan ironi, och säg mig den framtid som är utan ett slut. En dag för ett år sedan bestämde Sverige att bli en del av Europa, en del av den gemenskap som går under namnet Bolognaprocessen. Det min blick möte, en mörk och regning höstkväll ifjol, var alltså inte ett misstag där universitet hade godkänt alla mina resttentor, utan en allmän standardisering.

Med den magiska faktorn 1.5 tidigarelades min död med exakt 8 år, 3 månader och 16 dagar.

Jag väljer hat

Jag är av den bestämda övertygelsen att min chef hatar mig. I normala fall brukar jag vara en hejare på att läsa av andra människor. Regeln jag brukar följa lyder: ett glatt ansikte är lika med att personen är vänligt inställd, och ett argt, eller upprört ansikte betyder i sin tur att personen är mindre vänligt inställd. Däremot är ett helt iskallt och neutralt ansikte, med en nästan oändligt liten antydan till passiv aggressivitet, svårare att förhålla sig till. Det aggressiva i situationen kanske beror på att han, med rätta, tror att jag är helt efterbliven. Min överlevnadsstrategi har hur som helst hittills varit att utgå ifrån att han helt enkelt hatar mig.

Idag fick jag så att säga en vink om hur det hela förhåller sig. Var gång min chef har bett mig hjälpa en patient har han i sista stund ångrat sig och sagt att patienten inte kan engelska och att det förmodligen skulle vara bättre om någon annan gjorde det. Ärligt talat har jag tyckt att det varit väldigt skönt att slippa patientkontakt, så jag har hittills inte tagit illa vid mig. Tills idag vill säga, då följande replik fälldes:

- No, this will not work. You can’t speak any German, so let’s face it you are worthless.

I dag har jag bl.a. lärt mig att det är först när man inser hur pass sjuk man egentligen är som man fullt ut kan förlåta och förstå ett ex.

Tönt

The Lodger spelade på Scheune igår, en gammal teaterlokal i Neustadt. Vi var åtta i publiken.

Åtta.

För att göra det bästa av situationen skrek jag så högt jag kunde och klappade frenetiskt händerna efter varje låt, och var gång gav sångaren mig en trött blick. Men jag ville ju bara vara snäll, bära upp deras skam så att säga.

Efter ett tag började indiepoptjejen bredvid mig att stämma in mitt tjoande och vi lyckades få upp dem tre gånger efter den sista låten. Efteråt kom sångaren fram och gav mig en kram. Vad kan jag säga, musiken var egentligen inte särskilt bra, även om de var väldigt tajta live, men de väckte någon fadersinstinkt inom mig, som plågade människor alltid gör.

Sångaren och tillika låtskrivaren Ben Siddall hade en sådan extrem töntutstrålning, och jag menar inte tönt i bemärkelsen snedbena, för stora glasögon och tajt tweedkavaj, jag menar jag-ska-minsann-visa-dem-att-jag-kommer-att-bli-en-popstjärna-tönt. Alltså den jobbigaste formen av tönt, dvs. den som inte ger upp.